DEL 3
Jag hade vaknat för 10 min sedan. Vampyrerna som jag träffat utanför visade sig vara vampyrer som ville ha tillbaka människorna.
-Om människorna kommer tillbaka dör ni ju, sa jag.
-Hellre dör vi en låter de onda vampyrerna leva, sa en av vampyrerna som var i samma rum.
-Men hur ska jag kunna få tillbaka människorna? frågaad jag.
Ingen vet, sa vampyren. eller bara du kan vet. Enligt legenden ska svaret finnas nära världens ände.
-Kommer jag fara ensam? frågade jag
vampyren skakade på huvudet.
-det skulle vara som att ge dig till dom andra vampyrerna direkt, sa han. Tre andra vampyrer kommer komma med. Miu en av våra snabbaste vampyrer, Hiro och Iku. Iku kommer med för hans smarthet och Iku far ingenstans utan Hiro.
In kom tre vampyrer. En tjej två pojkar. Flickan hade sitt blonda hår i en häst svans, ena pojken, anntaligen Iku, hade kort grönt hår och glasögon och den sista pojken, Hiro, väll det var väll inget specielt med honom, kort blont hår.
Jag steg upp och de bugade.
-Nej inte behöver ni buga, sa jag och viftade med händerna.
-Jag heter Miu, sa Miu. Det där är Inu och Hiro.
-När far vi mot målet? frågade jag.
-Nu, sa Inu. Desto snabbare vi far desto bättre.
Vi har redan sökt mat och varmare kläder åt dig, sa Miu och kastade en väska mot mig. Jag han just fånga väskan innan den träffa mitt huvud.
-Försöker du döda mig?! sa jag och satte väskan på min rygg.
-Sluta bråka, sa Hiro. Som Inu sa vi borde fara nu.
Jag nickade och gick ut ur huset. Efter mig kom Miu, Inu och Hiro. Ingen visste åt vilket håll vi skulle gå men vi skulle mot världens ände. Det visste alla.
-Undrar vad vi kommer hitta där, tänkte jag.
Framför oss steg solen upp. Solen hade en klar gul färg.
-Trodde inte jag skulle se en så vacker sol i en stund som nu, sa jag
-oroa dig inte vi är här, sa Hiro och tog upp mig i luften.
-Nej, sa jag samtidigt som jag såg en liten å.
Och just som jag trodde kastade Hiro mig i sjön.
-förlåt du värkade ha lite varmt, sa hiro brevid strand kanten.
- Du värkar ha varmt med, sa Miu och knuffade Hiro i ån.
-Hej jag hade det bra som det var, sa Hiro och hoppade på Miu.
Jag steg upp ur ån. De var roliga. Inu stod bara och kollade med minen småungar.
DEL4
Vi har gått i timmar nu och mina ben värker.
-kan vi inte stanna? frågade jag de andra.
-nej, sa inu
-Varför inte? frågade jag
-De är efter oss, sa Miu.
Jag svängde om mitt huvud.
-inte är där någon, sa jag och svängde tillbaka mitt huvud. den ljuvligt färgade solen var nu i stället en iriterande varm sol.
Det jag inte visste var att vampyrerna smög sig bakom oss. Presis som Miu och Inu hade sakt. Hiro, som ennu var sur på Miu för hon knuffade honom i ån, gick brevid mig.
-Alltså det är ingen efter oss så kan vi inte stanna? frågade jag igen med tröt röst.
-Hoppa, sa hiro och böjd sig ner.
-vad? frågade jag.
-Hoppa upp på min rygg de kommer snart börja springa efter oss, sa hiro.
-okej... sa jag långsamt och hoppade upp på hiros rygg. Jag höll ett hårt grep om hiro samtidigt som han lyfte upp mig. Han, Inu och Miu började springa. Hela tiden snabbare och snabbare tills jag inte kunde urskilja träden från varandra.
-Men varför kan ni springa så snabbt och inte de som jagade mig hos de onda? frågade jag och kollade ner på Hiro.
-Lvl E vampyrer, sa Miu.
-Vapyrer som inte blivit riktiga vampyrer, sa Inu. Onda använder dem för att de är lätta att få fram och de har inte egenskaper som vi riktiga vampyrer har. Om de inte blir riktiga vampyrer inom en vecka dör de.
-Men det ser ut som vampyrerna som jagar oss nu är riktiga vampyrer, sa Miu och kollade bakåt.
-De är snabbare en mig och inu, sa Hiro. Hoppa på Miu Yuuki.
-Hur? frågade jag.
-Hoppa bara, sa Miu och gjorde sig bered att fånga mig på hennes rygg.
Jag nickade och hoppade på Mius rygg.
-Men vad är det för skilnad? frågade jag när jag landade på Mius rygg. De jagar oss annors också.
-Miu är snabbare, sa Hiro. Vi far alla åt olika håll och möts på kvällen vid stora vatten fallet framåt.
Miu nickade och sprang snabbare. Jag tog ett starkare grep om Miu för annors skulle jag falla av.
-Klara de sig? frågade jag samtidigt som Hiro och Inu for åt olika håll.
-De gör det alltid så varför inte nu, sa Miu och sprang in i en skog.
Jag böjde ner mitt huvud så jag inte skulle bli träffad av någon kvist. Fåglarna kvittrar och små löv faller ner när Miu springer genom skogen.
-Om vi forsätter denna väg kommer de komma mot oss, sa Miu.
-Nå vart ska vi fara då? frågade jag.
Miu stannade och jag flögg över Miu och träffade nästan ett träd.
-döda inte mig! sa jag samtidigt som jag steg upp.
-De är här, sa Miu och gick närmare mig.
-Vampyrerna? frågade jag samtidigt som Miu gav mig ett svärd.
-Vilka annors? sa Miu med ironi och kollade runt.
-KOM FRAM! ropade Miu.
Och precis som Miu hade sakt kom vampyrer gående mot oss.
-du kommer måsta fly, sa Miu.
-Varför det! Jag kan inte lämna dig, sa jag.
-Du måste, sa Miu. Jag håller dem.
Jag nickade. Fast jag inte ville lämna Miu. Jag visste att hon skulle endå dö. Men, hon kommer klara sig.
-Nu, sa Miu tyst och knuffade mig.
-okej, sa jag tyst tillbaka och sprang ut genom skogen och mot mötes platsen. Inte för jag visste var det var. Bara att det var vid det stora vattenfallet.
No comments:
Post a Comment