Why do it?

INSPIRATION

En 15 årig flicka håller hand med sin 1- årige son. Människor kallar henne för slampa, ingen vet att hon våldtogs vid 13 år. Folk ringer en annan kille och kallar honom fet. Ingen vet att han har en allvarlig sjukdom som orsakar honom att vara överviktig. Folk kallar en kvinna för skallig, men de vet inte att hon har cancer.

MOBBNING

Innan du lärt känna en person vet du aldrig vad han eller hon gått igenom i sitt liv. Du kan inte kolla på någon och kalla dem för något baserat på hur de ser ut eller vad de gör. Jag trodde länge att jag var den ända som hade haft det svårt i min barndom. Men efter att texten om min barndom blivit publicerad på bloggen så lärde jag mig hur många andra som har haft det svårt. Jag lärde mig att många vågar inte berätta det vidare. Dom tror dom lämnat det bakom sig. Men det kommer alltid vara kvar inom dem. För vi glömmer aldrig något. Vi försöker bara dölja att vi bryr oss.
Alla som utsätts för någon sorts mobbning påverkas av det vare sig man vill eller inte. Mitt liv påverkades ju dramatiskt för på grund av det hade jag inga vänner. Jag tänker ofta tillbaka och funderar varför jag inte sa emot dem som mobbade mig. Lärare har diskussioner med elever om hur viktigt det är att man säger emot mobbning. Men jag kan säga som ett offer att det är lättare sagt en gjort. Man vill säga men vågar inte. Man får höra sådana hemska saker att man blir rädd och orolig. Man glömmer allt man lärt sig. Dom som inte är med i mobbningen utan bara ser på, borde gå och säga åt en lärare eller annan vuxen, igen det är lättare sagt en gjort.


Alla kan växa iväg från mobbningen som hänt. Allt ni behöver göra är att acceptera det. Ni blev mobbade men ni är det inte mera. Det som för en del hjälper är att tala med någon som ni kanske inte ens känner, en psykolog. Detta fungerar inte på mig eftersom jag inte tycker om att kolla på någon och öppet berätta om det som hänt. Därför skriver jag ner det. Man behöver inte publicera det men det kan hjälpa. Det kan göra att man får en känsla av att mobbarna nu får höra din sida av historian. Dom har sin och du har din.


Jag vet inte vad men något har hänt åt min syster. Hon har inte berättat åt mig vad det är. Hon har inte berättat åt någon. Det känns illa att som hennes syster litar hon inte ens så mycket på mig att hon kan berätta det. Varje gång vi kommer in på den diskussionen försöker hon gömma alla frågor om sin barndom. Jag ser hur lider och sorgen blir större och större varje dag.


Jag träffade en av dem som mobbade mig förra året på påsken på mitt konfirmations läger. I början var jag orolig när vi var i samma rum. Kom han ihåg vad han hade gjort mot mig? På mitt läger var vi två grupper. Jag var i den ena och han var i den andra. Så vi var inte så mycket tillsammans förutom när vi var båda grupperna tillsammans. Men nej, jag tror inte han kommer ihåg vad han gjort mot mig. Jag talade aldrig om det för honom på hela lägret. Jag ville inte. Jag var inte redo. Men nu undrar jag om jag borde skicka alla dessa texter åt honom och en annan kille så dom kanske skulle se sanningen. Dom är mobbare. En mobbare tror att dom inte har gjort något fel. Dom förstår inte vad dom kan göra. Genom några ord kan dom skapa helvetet för en annan människa.


Kom med mig och tillsammans kan vi visa världen att fast vi blivit mobbade kan vi leva som andra. Du är svag ensam men tillsammans kan du och jag ändra världen. Låt oss visa andra att vi är starka människor som står för våra liv.